Fortsätt till huvudinnehåll

Den stumma räven (del 7)

Markus slår sig ned vid utebordet och börjar sleva i sig färdiglagad pyttipanna och inlagda rödbetor. Portionsförpackningen kostade endast tio kronor eftersom bästföredatumet är i dag. Han köpte två förpackningar till som han planerar att äta i morgon och övermorgon. Det är ju inte rötmånad ännu, tänker han och tar en klunk öl.
    Bakom vinbärshäcken pågår grannarnas evinnerliga gnatande.
      ”Kycklingfan kommer bli vidbränd”, grymtar Kaj och pekar på den huvudlösa kroppen.
    ”Vi skulle få salmonella om vi inte grillade den tillräckligt länge. Vill du ligga och kräkas hela natten?” Jelena kastar ett öga på Markus som vet att hon njuter av att ha publik. Han ser ned i ölburken.
    ”Med tanke på den vedervärdiga såsen du lagade kommer vi nog ändå ligga och spy hela natten.”
    ”Äsch.”
    Gulsparven sjunger sina sju toner om och om igen. De andra fåglarna är tysta. Troligen sitter de och halvsover i träden och längtar efter svalka. Hettan vill visst inte ge med sig. Markus torkar sig i pannan.
    Nu har Idun varit borta i två och en halv vecka. Han har letat efter henne i och utanför träskjulet och på alla möjliga platser i skogen. Förgäves. Varje kväll sitter han på uteplatsen och stirrar in i skogen.
    Om nätterna återkommer samma dröm. Iduns gestalt skymtar fram mellan björkarna och ersätts sedan av en ihålig trädstam. I nästa ögonblick dyker den stumma rävens öron och ansikte upp i ängsgräset. Den skarpa blicken följer honom alltjämt. Markus är övertygad om att drömmen inte slutar på det viset. Då han vaknar kan han inte minnas slutet och det gör honom frustrerad.
    Nyligen packade han ned Iduns kringströdda ägodelar i canvasryggsäcken. Det vore enklast att lämna tillbaka sakerna till kompisen i Linköping. Men han vet ju inte vad hon eller han heter. Trots ihärdiga eftersökningar på internet lyckades Markus inte spåra Viktoria Johansson. Han hittade förstås andra personer med samma namn. När han grävde i väskan fann han ingen adress eller id-handling. Där finns endast ett fåtal ombyten, en yllefilt, tändstickor, en armékniv, plåster och en stor mugg.
    Efter att ha ätit upp den geggiga maten och tömt ölburken rapar han högljutt. Jelena himlar med ögonen. Markus önskar att paret för en gångs skull kunde gå in i lägenheten och att häcken vore högre. Han längtar efter mer öl, men orkar inte ta sig upp ur stolen. Jag ska hämta en ny burk alldeles strax, tänker han. Trädgårdsstolen knarrar då han lutar sig tillbaka.
    Han ser ut över ängen. Någonting glimmar till i det höga gräset. Ett par bärnstensgula ögon. Precis som i drömmen. Markus reser sig så häftigt att stolen välter. Jelena och Kaj glor på honom. Benen och armarna skälver då han lyfter upp den omkullvälta stolen. Med bultande hjärta tittar han mot ängsgräset igen. Bärnstensögonen är borta.

© Jenny Enochsson 2014

Min novell "Den stumma räven" publicerades i Tidningen Kulturen 2014.

Kommentarer

  1. Komisk, suggestiv, kanske lite tragisk? Men framförallt berikande att läsa. :)

    SvaraRadera
  2. Ja, tragikomiskt är den allt. Tack!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar