Fortsätt till huvudinnehåll

Den stumma räven (del 6)

Med ens tar Valter sats och kastar sig mot honom. Markus vrider sig åt sidan och hinner precis dra undan armen innan de sylvassa gaddarna borrar sig in i det frottéklädda skinnet. Manövern får honom att falla till marken.
    Ungarna rusar fram och tillbaka medan föräldrarna stirrar på honom. Han ser upp mot Idun som betraktar honom föraktfullt. Då han lutar sig åt sidan upptäcker han en stor sten. Ett leende sprider sig över hans anletsdrag. Han tror att han kan krossa både späda och vuxna rävskallar med den vassa stenen.
    När det stumma djuret vänder sig bort ett ögonblick passar Markus på. Han griper efter stenen och slungar den mot dess huvud. Valter, honan och de två ungarna flyr ut ur gläntan.
    Svärande kravlar han sig upp från marken och blir stående mittemot Idun. De duvgråa ögonen utstrålar verkligt hat. Han kan inte begripa hur han har kunnat bli hennes fiende.
    ”Rävarna var en plåga”, säger han. ”De provocerade mig. Jag träffade ju inte ens.” Inte den här gången, tänker han för sig själv.
    Hon öppnar munnen som för att säga något, men stänger den igen.
    ”Kom så går vi hem, Idun. Du måste vara trött.”
    ”Om du försöker skada rävarna igen kommer du att få ångra dig”, säger hon. Han förstår att hon menar allvar.
    Då han sträcker sig efter henne spottar hon honom rakt i ansiktet. En tjock loska. Han börjar gråta. Snart övergår gråten i raseri. Hon blir den femte räven och han känner att han måste skada henne. Han knyter näven och riktar ett hårt slag mot hennes mun. Idun hinner inte väja undan i tid. Underläppen spricker. Med en darrande hand torkar hon bort blodet. Hon släpper honom inte med blicken.
    Plötsligt fattar Markus vad han har gjort. Att han har gjort det där oförlåtliga. Han sträcker sig efter henne medan han ber om förlåtelse. Hon drar sig undan och rusar ut ur gläntan. Samma väg som rävarna valde. Han stapplar efter henne i sina glappande badtofflor. Han ropar hennes namn tills strupen bränner. Skärpet till morgonrocken går upp. Den hängande magen och de slokande mansbrösten skumpar. Könet dinglar hit och dit. Han bryr sig inte om att knyta skärpet utan fortsätter jaga Idun trots att hon inte längre syns till. Om en tidig joggare såg honom nu skulle han bli stämplad som förryckt blottare. Det struntar han i. Efter några minuter slutar han springa och vänder hemåt.
    På tillbakavägen passerar han gläntan. Ett tunt hårstrå hänger som en spindeltråd på en buske. Då han trevar efter det sticker han sig på en tagg. Han svär. Det färska blodet bildar en pärla på fingertoppen. Strax spricker pärlan. Den varma vätskan rinner nedför fingret. Förstrött smetar han in hårstrået med den och sticker sig samtidigt på ännu en tagg.

© Jenny Enochsson 2014

Fortsättning följer...

Min novell "Den stumma räven" publicerades i Tidningen Kulturen 2014.

Kommentarer

  1. Asbra fortsättning. Jäkla Markus. Rätt åt honom. Räven borde bitit hårdare. :)

    SvaraRadera
  2. Haha. I morgon kommer sista "delen".

    SvaraRadera

Skicka en kommentar