Fortsätt till huvudinnehåll

Den stumma räven (del 5)

Vid fyratiden vaknar Markus av att morgonsolen lyser in genom perforeringarna i rullgardinerna. Platsen bredvid honom är tom. En naggande oro tränger sig in i bröstet. Han säger åt sig själv att inte vara orolig. Hon är väl på toaletten. Även åtråvärda älvor måste ju tömma blåsan och tarmen emellanåt. Han kastar en blick på fåtöljen och konstaterar lättat att ryggsäcken ligger kvar där. Han väntar i tio minuter. Tio plågsamma minuter. Sedan kliver han ur bädden och går runt i enrummaren och letar efter henne. Han tittar till och med in i ugnen. Därefter suckar han åt sig själv.
    ”Hallå?”
    Inget svar.
    Till sist sätter han på sig frottémorgonrocken, glider in i badtofflorna, drar ned dörrhandtaget och går ut på stenläggningen. Han befinner sig i ett sömndrucket tillstånd och är fortfarande lite onykter. Från päronträdet hörs koltrastens sång. Grönskan är insvept i morgonimman. Han kliver över det låga staketet. Utan att bry sig om eventuella fästingar vadar Markus ut i ängsgräset som böjer sig för honom. Han ser på brudbrödets emaljvita blommor och den lysande gulmåran. Det är som om han sugs in i skogens innersta. Han har en känsla av att vegetationen kommer att förvandlas till mjuka molnformationer om han fortsätter sin färd med slutna ögon. Känslan visar sig vara falsk. Kottar och barr lägger sig under hälarna och en tallgren river honom på pannan. Då ena knäet krockar med en stenbumling öppnar han ögonen.
    Plötsligt får han syn på Idun, Valter, en tik och två valpar i en glänta. Han gömmer sig bakom en oxel och gör sitt bästa för att inte trampa på en torr kvist. Gläntan döljs delvis av buskar. De fem varelserna jagar varandra och brottas om vartannat. Idun som är iförd sin gråa collegetröja och sina beigea chinos skrattar uppsluppet. Så här lycklig är hon aldrig i hans sällskap. Honan och ungarna ger ifrån sig glada tjut och skäller. Nu inser han att djuren inte alls är några jyckar.
    Markus viftar bort en flygande insekt. Rörelsen drar till sig den stumma rävens uppmärksamhet. Den slutar leka och tittar stint på honom. Även rävhonan stelnar till och ser på Markus. Därefter blir också Idun och de två ungarna medvetna om att de inte längre är ensamma. Glädjen försvinner från kvinnans ansikte. De storögda ungarna verkar inte kunna bestämma sig för om mannen i morgonrock utgör ett verkligt hot eller inte. Vill han kanske vara med och leka? Vad föräldrarna anser om honom råder det däremot inget tvivel om. Honan morrar och fräser. Valter blottar tänderna. Men Markus har bestämt sig för att inte bli rädd. En frän lukt tränger in i näsborrarna. Räv? Ja, naturligtvis.
    Hatet väller fram i Markus. Han vill utplåna djuren med sina bara händer. Förut trodde han att han var en fredlig man. När han träder in i gläntan är han inställd på att döda. Först tänker han gripa tag i ungarna en efter en och strypa dem. Högt ovanför de vuxna rävarnas huvuden så att de inte kan ingripa. Han ska låta dem se på medan ungarna skriker och sprattlar och slutligen blir lika lealösa som sönderkramade gosedjur. Därefter tänker han ha ihjäl de andra två. Det blir förstås svårare, fast han tvivlar inte på sin nyvunna styrka.

© Jenny Enochsson 2014

Fortsättning följer...

Min novell "Den stumma räven" publicerades i Tidningen Kulturen 2014.

Kommentarer

  1. Dramatiskt och sublimt! Just sublimt är ett ord jag kanske skrivit förut men det är för att delarna som ju är en helhet är väldigt sublima.

    SvaraRadera
  2. Tack, Ande! Ja, delarna är ju egentligen inga delar utan en helhet. Fast oftast är de här "avsnitten" hela scener. Fast del 5 (den här) och del 6 hör till en enda lång scen.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar