Fortsätt till huvudinnehåll

Den stumma räven (del 4)


Det är en solig lördagskväll. Idun och Markus sitter vid trädgårdsbordet och äter laxlasagne som de köpte i livsmedelsbutikens cateringavdelning i förmiddags. De dricker dyrt rödvin. En riktig lyxmiddag. Markus som annars är ökänd för sin ohämmade aptit petar bara i maten. Däremot dricker han hetsigt. När den första flaskan är urdrucken hämtar han en ny. Idun glufsar i sig mat och häller i sig vin medan hon lyssnar på hans pladder.
    Med ens slår det honom att Valter inte syns till. ”Vid den här tiden brukar Valter vara här.”
    ”Inte i kväll.”
    Valter har för vana att bege sig in i skogen tidigt på morgonen och komma tillbaka framåt seneftermiddagen. Vad han har för sig då rullgardinerna är neddragna har Markus ingen aning om.
    Ibland återvänder Valter med byten i käften. Småvilt eller större fåglar. Han tuggar i sig kadavren i utkanten av uteplatsen. Markus känner avsmak för detta. De ställer ju ut skålar med hundmat och vatten varje dag. Varför är jycken då tvungen att jaga? Markus är i alla fall glad för att den inte längre är intresserad av Gundessons höns. Det var väl närheten till de feta fjäderfäna och bristen på utmaning som fick den att tröttna.
    Han iakttar grannarna Kaj och Jelena bakom vinbärshäcken. Deras grill är tänd och släpper ifrån sig rök.
    ”Hur fan kunde du gå och köpa en mintgrön klotgrill?” frågar Jelena medan hon ordnar till sin pagefrisyr. ”Den kommer bli sotig och fläckig efter en vecka.”
    ”Den var hälften så dyr som den svarta”, muttrar maken och rättar till solglasögonen som hela tiden glider nedför näsan.
    ”Du ska då alltid snåla, Kaj.”
    ”Äsch.”
    Jelena och Kaj tystnar och ägnar sig helt och hållet åt den mintgröna klotgrillen. Ännu så länge är den obefläckad.
    Markus finner Idun vackrare än någonsin. Håret har samma nyans som mexikanskt öl. Hon är iförd en gul tröja. Bröstens konturer anas genom det urtvättade tyget. Då han ser ned på hennes nakna fötter stegras begäret ytterligare. Han fattar inte varför han tycker att de är så eggande. De liknar en grov mans oformliga fötter. Dessutom växer blonda tuvor på tårna och naglarna är långa och gulaktiga. Hur kan en eterisk varelse ha sådana fötter? frågar han sig. Hans egna är nätta i jämförelse. Möjligen brukar hon vandra i skogen utan skor.
    ”Tar du illa upp om jag säger att jag älskar dig?”
    ”Nej då, Markus.”
    ”Jag har aldrig älskat en kvinna förut. Inte på allvar.” Hans erfarenhet är begränsad: två korta förhållanden. Ingen av de kvinnorna gjorde något större intryck på honom. Markus tyckte att de var alldagliga, både utanpå och inuti. Då han var tillsammans med dem tänkte han ofta på att han skulle passa ihop med en helt annan kvinna. Då visste han inte vem hon var. Nu vet han det.
    ”Fast vi känner knappt varandra.”
    ”Sant”, säger han och skrattar till. ”Men det spelar liksom ingen roll.”
    Vinet, Iduns närvaro och oset från grannarnas mintgröna klotgrill gör honom berusad. Han vill säga och göra sådant som han aldrig tidigare har sagt och gjort.
    Hon fyller mer vin i glaset och tömmer det sedan i ett enda drag. Fastän hon har druckit mycket är hon inte berusad. Är hon immun mot alkohol? Kanske. Han finner henne övernaturlig.
    ”Åh, vad jag älskar dig, Idun”, vrålar han.
    Kaj och Jelena lägger glänsande köttstycken och majskolvar på grillgallret; de låtsas som om de inte hörde något, men det rycker i Kajs mungipor. Nu har jag gett dem något att skvallra om, tänker Markus.
    Idun ger honom sitt outgrundliga leende. Samma leende som hon ger honom efter att hon har lagat trasiga saker i lägenheten. Markus dator var sönder. Hon tryckte på diverse tangenter och efter en kvart fungerade datorn perfekt. Inte nog med det. Idun skruvade åt en läckande kran i badrummet, spikade fast en lös golvlist, återuppväckte en död spisplatta. Han tycker inte att en åtråvärd älva borde vara duktig på tekniska saker. Själv är han hopplöst oteknisk och hon får honom att känna sig omanlig. Men för det mesta kan han bortse från att hon inte är särskilt feminin och i stället koncentrera sig på hennes trollkraft.

© Jenny Enochsson 2014

Fortsättning följer...

Min novell "Den stumma räven" publicerades i Tidningen Kulturen 2014.

Kommentarer

  1. Komiskt! ”Åh, vad jag älskar dig, Idun”. Fortsättning följer väl

    SvaraRadera
  2. Haha. Ja, fortsättning följer.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar