Skuggteater

Foto: © Jenny Enochsson 2010

Två tornseglare svepte förbi Alma när hon gick över ängen. Hon kände vinddraget från deras ilfart mot sin varma kind. De steg uppåt och punkterade de vita molnstrimmorna. Hon önskade att hon var lika fri som tornseglarna.

När hon kom in i skogen drog hon in doften av högsommargrönska och barr. Hon kramade träflöjten i handen och kisade mot solen som såg ut att vila ovanpå talltopparna. Sedan betraktade hon sin rörliga skugga på trädstammarna. Hon kom att tänka på skuggteatern hon hade sett som barn. Med ens blev minnena lika skarpa som tallbarrslukten. Skuggspelsmästarens krokiga men gracila fingrar. De prydliga papperssilhuetterna som växte och krympte på den uppspända duken i marknadstältet.

Om grosshandlarparet hade vetat att hon spelade pipa i skogen under sina fria timmar skulle de ha blivit upprörda. Sådant passade sig helt enkelt inte. De trodde nog att hon var på väg till sin väninna Beata som var gift med Skomakar-Börje. Grosshandlarna hade gett Alma tillåtelse att ägna sig åt sin musik i vindsrummet där hon sov om nätterna. När grosshandlaren hade fått i sig för mycket konjak kallade han ibland på Alma och sa att han ville lyssna till hennes skogsmusik. Efter att hon hade spelat för honom brukade han torka bort tårar från sina grisögon och tala sluddrande om det enkla folkets musik och fosterlandets själ. Hon begrep inte riktigt vad han menade.

När hon blåste i sin pipa i skogen kände hon sig tillfälligt befriad från de osynliga bojor grosshandlarparet tvingade henne att bära. Efter att ha tagit ett enda snedsteg hade hon blivit tvungen att vara lika dygdig som en borgarfröken fastän hon vuxit upp i en torparstuga.

På skördefesten förra året hade hon druckit öl och hamnat på höskullen med en yngling från grannbyn. Efteråt skröt spolingen vitt och brett om att han hade tagit hennes oskuld. Hon ljög och sa att han hade tvingat sig på henne. Ingen trodde på detta fastän hon annars var en ganska skicklig lögnerska. Först tänkte grosshandlerskan avskeda henne. Alma visste inte var hon skulle ta vägen. Föräldrarna var döda. Syskonen och deras familjer bodde långt från byn. I deras fallfärdiga stugor rådde svält och i värsta fall även lungsot. Beata och Skomakar-Börje bodde hos hans mor. Till sist visade grosshandlerskan barmhärtighet. Alma är skadat gods och därför lär hon inte behöva lämna sin tjänst på grund av giftermål, sa hon avmätt. Ofta klagade hon över att det var ansträngande att hitta nytt tjänstefolk fastän det var hushållerskan som skötte den saken.

Alma lirkade loss hårnålarna och löste upp den strama knuten medan hon skyndade på stegen. Det ljusa håret dunsade mot ryggen då hon hoppade över en nedfallen stock. Denna känsla fyllde henne med ett pirrande välbehag.

Då hon nådde det svarta kärret stannade hon tvärt. På kärrets yta satt en samling skräddare och vilade sig. Skräddarna och de andra djuren i skogen skulle bli hennes publik.

Träflöjten var våt av handsvett så hon torkade av den mot sin ljusbruna linnekjol. Sedan förde hon den till munnen och började spela en visa som ingav henne hopp. De ljusa tonerna virvlade fram som en osynlig bäck genom skogen. Glädjen brusade inom henne. Hon tittade på kärret igen och upptäckte att skräddarna inte längre vilade sig. Nu skuttade de runt på vattenytan som om de hade eld under fötterna. De hade faktiskt taktkänsla.

Ljudet av en knakande kvist fick Alma att hoppa till, men hon slutade inte spela. Ett rådjur hade säkert trampat på kvisten. För säkerhets skull lät hon blicken vandra mellan stammarna. Oron började krypa i kroppen. I samma stund som hon såg en gänglig gestalt skymta fram bakom en aspstam tappade hon pipan på marken. Medan hon böjde sig ned för att plocka upp flöjten klev Finn fram bakom trädet.

”Det var inte min mening att skrämma Alma”, sa han och strök undan en rödbrun hårtest från kinden. Nu för tiden hade få män så långt hår som Finn.

För en liten stund sedan hade hon varit beredd att springa sin väg, men nu när han var här ville hon inte gå någonstans. I ett par år hade hon hyst hemliga känslor för honom.

Försiktigt som om hon vore en hare han inte ville skrämma smög han fram till henne. Nässlorna strök sig mot hans ben, men deras brännhår kunde knappast tränga genom det grova byxtyget. De gulgröna ögonen såg oavvänt på Alma. Hon tyckte att han påminde om ett smidigt kattdjur.

Fiollådan i hans hand var kantstött, men felan behandlade han lika varsamt som om den vore en levande varelse. Den vita skjortan var fläckig och trådsliten i ärmsluten. Trots att han såg skamfilad ut tyckte hon att han hade något nobelt över sig. För sin inre syn såg hon honom klädd i hermelinbrämad mantel och juvelprydd krona.

”Jag blev lite förvånad då jag såg någon bakom aspen.”

”Du spelade så vackert. Jag ville inte störa.”

”Finn spelar själv vackert”, sa hon och kände hur blodet pulserade i kroppen.

”Tack. Man gör så gott man kan.” Han ställde ifrån sig fiollådan på en mossig stubbe.

Alma och Finn brukade prata en stund då de möttes i byn. På sistone hade han sett på henne med något hänfört i blicken.

Enligt Beata trånade vissa kvinnor efter Finn medan andra inte alls fann honom tilldragande. Vid ett par tillfällen hade Alma sett de där trånande kvinnorna. Ilskan pyrde inom henne då hon tänkte på dem. Hon mindes särskilt en yppig brunett som hade vaggat med höfterna och skjutit fram brösten mot Finn som verkat lite besvärad. Om Alma hade hållit i ett latrinkärl just då skulle hon ha tömt det stinkande innehållet över fruntimret.

Varje gång hon hörde honom spela på torget och andra ställen i byn blev hon trollbunden. Det skimrade om honom när han rörde stråken över strängarna. De vemodiga visorna fick hennes hjärta att svälla. Men då hon hörde de vilda polskorna ville hon dansa runt, runt som en älva.

Vissa bybor sa att han hade besökt näcken i kvarnfallet en torsdagsnatt och gett honom en svart katt. I gengäld hade han fått en fiollektion av mästerspelmannen själv. Andra påstod att Finn inte bara kunde få människor utan även möbler att dansa. Att han förhäxade folk med sin musik. Karlen har oknyttsögon, sa Beata. Alma fann honom visserligen gåtfull, men hon var övertygad om att ryktena var falska.

”Det är dans på Fredrikssons loge i kväll”, sa han och pekade söderut. ”Jag ska spela och är på väg dit.” Han höjde på ögonbrynen. ”De jäkla grosshandlarna vill väl inte att deras jungfru går på danser längre.”

”Nej, det är strängeligen förbjudet”, sa hon och suckade. ”Det känns som om jag är en lealös docka och som om grosshandlarparet styr mina lemmar.”

”Då är det väl dags att klippa av marionettrådarna.” Han formade sina långa fingrar till en glappande sax.

Hon stirrade på deras mättade skuggor på träden. Det slog henne att skuggteatern som utspelades i skogen var sann. Hon var sig själv där. I grosshandlarnas marionettspel tvingades hon vara någon annan.

”Nej, nu måste jag tyvärr ge mig av så att jag inte blir försenad”, sa han och plockade upp fiollådan från stubben.

I det ögonblicket insåg Alma vad hon ville göra. Vad hon måste fråga honom.

”Får jag spela tillsammans med Finn på logen?” viskade hon medan hjärtat skenade.

Han rätade på sig och kisade mot henne. ”Om grosshandlarna får reda på det hamnar du i onåd.”

”Det skiter jag i”, utbrast hon och skrattade.

Finn flinade så stort att de lite spetsiga tänderna blottades. I nästa stund blev han allvarlig. ”Vare sig du råkar i onåd eller inte så får du gärna spela med mig när du vill. Och i min stuga får du tak över huvudet om det skulle behövas.”

”Tack”, sa hon och kände sig mjuk i hela kroppen.

De gulgröna ögonen utstrålade både glöd och ömhet då han smekte henne lätt över armen. Alma tog hans valkiga hand i sin.

”Nu är det hög tid att gå, medmusikant”, sa han och tryckte hennes hand.

© Jenny Enochsson 2018


Jenny Enochsson (född 1976) bor i Uppsala med sin make Ande. Hon skriver främst längre och kortare berättelser, men ibland även poesi. En del av hennes berättelser och dikter har publicerats i bland annat Tidningen Kulturen, The Meadowland Review och Cleaves Journal. Jenny har drivit och deltagit i olika skönlitterära samarbetsprojekt på nätet. Dessutom har hon varit med i och redigerat några antologier med noveller, dikter och bildkonst. Just nu skriver hon en roman. Kärleken till naturen är ständigt närvarande i Jennys skönlitterära texter. Blogg: Jenny Enochsson

Kommentarer